Stambananan genom övre Norrland
Anhalten i Långviksmon.
När anhalten i Långviksmon byggts anställdes en kvinna vid namn Karin Bylund. Hon sades vara en mycket manhaftig person och skötte sin tjänst på bästa sätt. Någon gång i början av 1920-talet slutade hon sin tjänst min mamma Signe tog då över ansvaret för anhalten. Vid den tiden hade de första lilla stationsbyggnaden ersatts av en ny och större med expeditionslokal, väntsal och magasin. Ibland fick vi följa mamma till stationen och se på när hon vecklade ut sin röda flagga och stoppade tåget. På den tiden var det många som nyttjade tåget vid sina resor eftersom det inte fanns några andra alternativ. Bilismen var inte utvecklad.
Det berättas att vid ett tillfälle, jag tror det var i samband med att Simon Henning vigdes till präst i Björna. Den söndagsmorgonen sålde hon mer än 400 biljetter till alla som skulle var med vid installationen. En annan finess var också att genom att mor Signe arbetade vid Statens järnvägar hade hela familjen, inklusive vi barn, fribiljetter för att åka med tåget. Vi utnyttjade det ibland för att åka till Örnsköldsvik för ett besök hos moster Signe och morbror Erhard. Men nu är det andra tider och det går inte längre att stiga på tåget i Långviksmon