Kosthållning förr i tiden.
För länge sen, i det gamla bondesamhället var kosthållningen i stort sett beroende av den så kallade naturahushållningen. Ma levde i hög grad av vad den egna gården kunde producera. Jordbrukare som höll egen boskap hade därmed tillgång till nära nog allt i matväg. Från mjölk- och spannmålsprodukter kunde man framställa det som tarvades för mathållningen. Några få varor, som salt och socker och en del annat kompletterades. På den tiden var man ytterst noga med att ta tillvara allt. Ingenting fick gå till spillo vid matlagningen. Därför blev det sällan några rester som ratades. Om det någon gång hände blev det använt i djurhållningen.
I dagens kosthållning är det mycket som kasseras. När sopbilarna passerar tömmer de också de gula kärlen som ibland är överfulla med hushållsavfall. I dag är vi fjärran från det kosthåll som hade devisen ”Ingenting fo förfares”.
Med det bifogar jag en dikt som heter just så
Ingenting fo förfares
Skrapa tallriken då man ha äte, dä ä vektet
Ingenting få förfares.
Stek opp kallpärern ti sella dä ä rektet
Ingenting få förfares.
Spara höbösse ti blöta at kräka dä gör man
Ingenting fo förfares
Spara på maaln önner kalva dä bör man
Ingenting fo farfares.
Åkokepanna vä gamgrommen dä ska man ha,
Ingenting fo förfares.
Tömme pôtta diti pärlanne dä ä bra
Ingenting fo förfares.
Kodynga däri gösselhuven dä ä skitbra.
Ingenting fo förfares.
Men torvströ däri ränna de skare va
Ingenting fo förfares
Lägg ut gambröe att fögla töfel man jetta
Ingenting fo förfares.
Man spara på saker å ting ska ni vetta
Ingenting fo förfares.
Gammslattmaskin bli ´n vandring kan je förstå
Ingenting fo förfares
Man sammel gammskruva å bulta likaså
Ingenting fo förfares
Tå vara sparsam tö man va noga
Ingenting fo förfares
Sä öm man allten ärbet å knoga
Ingenting alls då förfares.