En vanlig fredagskväll.
Förr i tiden i min ungdom var det vanligt att man arbetade även halva lördagen. Arbetsdagen, och även arbetsveckan, slutade kl. 1. Då var det helg. Efterhand, jag minns inte exakt när, fick man fria lördagar. Det innebar att arbetsveckan slutade efter arbetet på fredagen. När man njuter en behaglig pensionärstillvaro uppleves veckans slut inte lika markant eftersom alla dagar är egentligen rätt lika varandra. Men ända känns det skönt.
Nu är det så att veckorna är en del av den tid vi har oss tilldelade. Därför tycker man att veckorna bara rinner iväg i väldigt snabb takt. Likasom tiden.
En dikt får illustrera förhållandet:
På tidens staffli.
Att måla en helt vanlig dag
den dag som mitt nu illustrerar
Kan vara ett svårt företag
då nyanser mitt liv karikerar
Det kan möjligen vara en grund i grått
med någonting lätt violett
Måhända kanske en strimma av blått
som livet och tiden har mätt
Ibland är det färgat i rosenskimmer
somliga dar i gråaste grått
men de nyanser vi ändå förnimmer
är de vi av lyckan har fått
Kanhända dagen idag är melerad
en blandning av svart och vitt
måhända är den koncentrerad
till någonting mindre solitt
Helheten blir ändå bara kroki
krumelurer av små och banala mått
En skiss med många plumpar uti
som målarens begränsning förrått
Men kanske om det bara plumpar blev
den målning jag gjorde i går
som i skilda nyanser mitt liv beskrev
en chans till bättring i dag jag får