Alla helgons dag.
I morse var jag till kyrkogården i Björna och tände ljus vid våra anhörigas grifter. Vid den här tiden vill vi minnas alla som gått före oss och som nu lever endast i våra minnen. Män och kvinnor som under sin levnad betydde mycket för sin samtid. Samtidigt blir vi också påminda om livets förgänglighet. Vi känner oss då manade att själva fylla våra liv med den mening och det innehåll som medverkar till vår möjlighet att själva lämna bestående intryck efter oss. Skall kommande generationer möjligen minnas oss värdiga att aktas och hållas i ära?
For ett antal år sedan var jag uppe vid vårt fritidshus vid Hemsjön. Det var på aftonen alla helgons dag och jag stod ute på altanen, då jag hörde ljudet från kyrkklockorna i Björna. Trots en dryg mil bort bars ljudet av klockorna med vinden till min enkla boning. Det var en osannolik upplevelse i den stilla höstkvällen. Det inspirerade mig att skriva en dikt som jag vill bifoga min blogg i kväll.
Tankar vid en klockas klang.
Långt i fjärran hörde jag klockornas ljud,
genom hädangångnas ande, en hälsning från Gud.
De vill höja sin röst i allhelgonatid,
för att ge oss ett budskap om stillhet och frid.
Så minns vi de alla som gått före oss
bland myller av mänskor de var blott ett bloss
Men vår Herre och Mästare ger oss ett bud,
alla som svunnit var älskad av Gud.
Så var de blott flarn uppå tidens hav
vid en evig sekund blev de bäddad i grav.
Men de lever bland oss med de minnen de gett
till tröst uti saknaden har Gud så berett.
Så lever vi blott med den styrka Gud ger,
ty han med sin omsorg till den sörjande ser.
Han ger oss förtröstan, tro och hopp
till dess också vi fullbordat vårt lopp.