En torpare
Jag hittade en skildring i poetisk form som beskrev ett strävsamt par, nämligen Edvard o Anna, Jag kan inte låta bli att delge er den.
Edvard.
En fattig torpare var han
Slet med sin karga jord
Men en envis rackare var han
för sin utkomst. Och mat på sitt bord.
Myrens starrhö var den äring
hans knivskarpa lie mejade av
Vart litet strå blev näring
fattigmansgröda den gav .
Hans Anna stod vid hans sida
delade omsorg och slit
Att snåla och spara och lida
var hennes grannlaga nit
Han hade ett talfel sen barnsben
talet var klanglöst och stumt
Så ess-en blev suddiga t-en
Och språket besynnerligt dumt
Men att ansa och vårda sin lott
var dag i sitt anletes svett
Det var den uppgift han fått
vår herre just så det berett.
Dc betraktades lite som fån
Fattiga hjon som de var
Ibland var de utsatt för hån
Och drabbad av spe många dar.
Men de plöjde sin väg genom livet
rakryggad gick deras gång
det slitet som var dem givet
även när dagen blev lång.
Och han bar sitt liv med heder
fast ryggen blev krokig och böjd
till ro och hugsvalan det leder
ty han var med livet förnöjd.
Det var inte många vid griften
vid avsked av två fattighjon
De taltes om livets skiften
om vila vid himmelsk tron.
Det taltes om slit och armod
Om livsdagar fattiga grå
Men det taltes också om jämnmod
Och om soliga dar likaså.
De levde sitt liv vid fattiga borden
torftig var deras harmlösa lott
en torpares liv här på jorden
en fädernas fläkt blev det blott
När arvet sen skulle delas
och räknas vart enskilt fång
Ingenting skulle felas
av det som samlats en gång.
I skåp och i lådor man fann
gömda sedlar i mängd
där saknas ej medel minbsann
som sparats i tidens längd.
De tillhörde ingen orden
fick heller ingen medalj
Men deras liv här på jorden
blev ändå en märklig batalj