Nånting på mål.
Ibland dyker gamla minnen upp som nog legat och slumrat i bakhuvudet. Ett sådant beskriver jag i kväll. Ett lite kinkigt skeende som fick ett lyckligt slut tack var en viss initiativförmåga. Ibland måste det till lite kvinnokraft för att det skall hända något. Dikten som är skriven på mitt hemlandstungomål heter:
Då na´Rut hadde vorte kär.
Na Rut va nalta sekasam
Hon jalnes mäst jämt
Sömt vara bra allvarsam
Iblann vare bara på skämt.
Dä va ti´n Hjalmar hon va kär
Söm ´n klockarkatt, gössekär
N´sån rekorderligen kär
kan man fäll fo utan besvär
N´Hjalmar han va kviförsam
å blyg, sä han köm int åsta
nan gang för å fo fram
n´dänn fråga hon velle ha.
Sä dä geck ut å förut
dä hänte rakt nalta intjvätt
Dä va nästan söm kört för´a Rut
att fo ställe ne dell på na sätt
Men a´Rut hon va inte dum
hon bestämde n´ti däva präst´n
då ne dänne skull ”äga rum”
sen fo je väll tänke je räst´n