Bygd och stad i obalans.
Bygderådet inom Örnsköldsviks kommun har i en skrivelse till omsorgsnämnden protesterat mot de planerade nedläggningarna av verksamheterna vid Mogårn och Sidensjöhemmet. De deklarerar att det förslag som nu ligger på beslutsfattarnas bord missgynnar landsbygden och försvårar en sund utveckling av kommunen. Detta eftersom man menar att en döende landsbygd är en döende centralort. Man anser därmed att centraliseringen av fler och fler omsorgsboenden bör stoppas och ny strategi för den framtida omvårdnaden bör utarbetas.
I grunden är det egentligen frågan om två skilda filosofier om hur den institutionella vården skall bedrivas. Den ena strategin går ut på att lägga ned och riva boenden som på ett eller ammat sätt anses omoderna och därmed inte lämpliga både som arbetsmiljö för personalen, men även för de boendes livskvalitet. Sådana byggnader vill man ersätta med nya anläggningar och då företrädesvis placera dem i centralorten. Utan att reflektera över att man då flyttar stora arbetsplatser från landsbygd till tätort. Det finns uppenbar risk för att kommunens landsbygd helt dräneras på vårdboenden allt eftersom byggnaderna blir äldre.
Den andra strategin går ut på att succesivt förändra och modernisera de byggnader som redan finns efter en given och långsiktig plan. Om man bedriver förändringen i etapper under ett antal år är jag övertygad om att man kan hålla kostnaderna inom rimliga gränser. Bara de många miljoner det kostar att riva dessa anläggningar skulle finansiera många moderniseringar. Tyvärr har man under många år underlåtit att göra dessa förändringar utan i stället låtit byggnaderna förfalla för att gynna ”slit och släng-principen”.
Man föreslår också att kommunen bör ge dess bostadsbolag i uppdrag att få till stånd fler så kallade trygghetsboenden.