Järnvägsstatonen.
Under min tonårstid under förtio-talet hade persontrafiken på järnvägen stor betydelse. Bilismen var ännu i sin linda och det var få förunnat att han egen bil. Då var resandet fortfarande förknippat med tåget. Varje dag var det en handfull tågförbindelser i båda riktningarna. Den tiden var stationen en central plats i samhället.
Det var i synnerhet den sista förbindelsen söderut som den tiden rönte stor uppmärksamhet. Den passerade Långviksmon vid åttatiden på kvällen. Så här efteråt kan det tyckas lita konstigt, men då samlades en stor det av byns befolkning på stationen för att se på när kvällståget gjorde uppehåll. En del skojade och påstod att det var för att kolla om sista vagnen var med. Men å andra sidan hade Statens järnvägar mera service på den tiden. Det fanns en så kallad "tidningspojke" med på tåget. Av honom kunde man köpa både dags- och veckotidningar. Han hade en jättestor väska i en rem över axeln med alla tidskrifter. Med tåget fanns det också en postvagn med brevinkast där man kunde skicka eventuella brev. Det var ju ett enkelt folknöje som säkert hade en viss social betydelse på den tiden.