Stambanan mot övre Norrland.
Banvakterna
Som det beskrevs i ett av direktiven för järnvägsbygget att var at dess tillkomst skulle medverka tilla att uutveckla Norrlands inland och skapa nya arbetstillfällen för folket kring järnvägen. Det blev verklighet genom allt underhåll som en nybyggda järnvägen fordrade. Man skall komma ihåg att rälsen lades ut på en tämligen primitivt utschaktad banvall. Den var till exempel i början inte säkrad för uppfrysningar på grund av tjälen under vintern.
Ungefär var tredje kilometer byggde man därför banvaktsstugor och städslade banvakter med ansvar för var sin sträcka av linjen. Varje banvakt hade ett arbetslag till sitt förfogande för att hålla sin del i säkert skick. Till exempel fanns i våra trakter banvakter I Torsbacken, Björna, Pålsjön, Mattarbodum, Sjöbotten, Långviken Långvattnet, Ökvattnet och Trehörningsjö.
Min farfar Johan Lundberg var inte så gammal när han anställdes som banvakt i Mattarbodum. Han värdesatte sitt arbete nästan som ett kall. Att hålla sin bandel i gott skick blev för honom en ärofull uppgift. Banvakten var också lagbas för ett antal banarbetare. Så att en sådan skulle även äga en viss förmåga att leda andra, med den status det innebar. Stoltheten över sitt hedervärda uppdrag resulterade i att han alltid gick klädd i Statens järnvägars uniform. Vardag som helg. På hans gravsten var inristat det sirliga emblem som SJ då hade. Stenen var i svart granit med inristningen. BANVAKTEN JOHAN LUNDBERGS FAMILJEGRAV. Jag ångrar än idag att jag inte inte tog reda på stenen när tiden för graven gick ut.
I ett kommande inlägg skall jag redogöra för några andra personer som fordom var banvakter i vårt område.
Här ett utsnitt av den bild som togs i samband med att det första missionshuset i Långviksmon invigdes. Till höger på bilden står min farfar Johan Lundberg skrudad i Statens järnvägars helgdagsuniform inklusive vit nystruken skjorta och slips. På bilden finns också en del av hans familjemedlemmar, bland annat stora syster Ester längst till vänster.