Kanhända är det nostalgi.
Jag tycker det är angelget i mitt skrivande att jag kan bevara för eftervärlden händelser, företeelser och personer som hör till det förgångna. Den dikt jag skrivit i kväll går väl o stil med den ambitionen Sä här lycer den:
Nikanor.
Nikanor, han va sme å hadde smeja
å smidde donrninga at timmerkära.
dam hadde rejäla stålskodda meja
för tunga lass skull dam bära
Öm je ä ampen dell o fo veta
hörr töcke ackere bordde vara
sä skulle vara bå bocken å geta
öm dam timmerdrivninga skull klara.
Dam skull ju halle för timmerlasssa
öm än basvägen va krokin å svår
å dessutöm halle förn massa
långa å kalla, slitsamma år.
Ne dänn dorninga dam skulle ju halle
öm än de va tretti grader kallt
vare djupsnön å tön eller vorförfalle
sä skull dam ändå klara allt.
Så´n Nikanor han smidde rektet
vä järne å ståle på medar å manka
för visst vare jämarns vektet
att man int på ärbete könn klanka.