Coronan som jagar oss.
Så här i Coronatider blir man fångad av en konstig känsla av kluvenhet. Minut för minut blir vi genompepprad av all den information som ständigt beskriver den ovanligt farliga och samhällsdestruktiva situation vi alla i Sverige befinner oss i. Oftast beskrivs den som början till en bottenlös katastrof. Alla över sjuttio år är formellt satta i karantän, Cirka 1,8 miljoner. Enligt Folkhälsomyndigheten är alla åtgärder väl motiverade och till stöd för medborgarnas välbefinnande. Och ett led i att begränsa pandemins återverkningar på samhället.
Samtidigt lever v ii lilla Långviksmon där ingen invånare tycks bry sig om virus hit och virus dit och lever sitt liv som om ingenting hänt. Strängbetong fortsätter att leverera sin närmare 2,000 ton i veckan. Lastbilar hämtar gods dag som natt. Övriga industrier och arbetsplatser kör också på som vanligt. Jag rymde i dag tillsammans med mina kära grannar ner till Millas restaurang och åt lunch. Där var det gäster som vanligt och ingen av dem tycktes vara behärskade av någon särskild pandemiskräck.
Av det blir min slutsats att kan skall väl ta till sig all information av betydelse och själv göra sin egen riskbedömning. Naturligtvis inte negligera de faror som en pandemi kan åstadkomma. Men därför inte leva som om morgondagen vore den sista. Jag är samtidigt medveten om att dessa funderingar kan tyckas obstinata och betraktas som nonchalanta varför jag längst inombords ända har en oro för rådande situation. Jag bara beskrivit en känsla jag har