Ett sorgligt bud.
Jag har alltid menat att i vår tillvaro här på jorden är vi beroende, och betjänta av, att ha verkliga vänner som vi kan känna djup samhörighet med. I Småland har jag några som jag lärde känna under min tid på fjällgården i Hemavan. Under många år har vi av och till träffats för en trevlig samvaro omkring våra gemensamma upplevelser. Senast jag träffade dem var vid mitt besök i början av juli. Vi samspråkade om alla olika ting och trivdes jättebra tillsammans. Häromdagen fick jag bud om att en av dem avlidit. När vi vid besöket tog avsked av varandra kunde vi inte ana att det för en av dem var det slutgiltiga avskedet på denna jorden. Så lite vi vet. Så lite vi vet.
Jag bilägger en dikt som heter:
Något bortom
Söker efter högre ting
som hägrande för ögat står.
Kanhända blir det ingenting
när det till sin fullbordan går.
Jag står ändå ängsligt spanande
mot skyn som ingen ljusning ger.
En märklig känsla så förmanande
faller ifrån himlavalvet ner.
Det är ett himmelskt fenomen som visas
för min inre syn så underbar.
Den syn som utav himlar prisas
som evigt är och som av himlen prisas.
Så fogas samman tidens trådar
till den väv vars inslag blir till slut
något stort som änden förebådar
en ros förgänglig, som då blommat ut.
Det är fullbordat, ingen aning mer
av orostid som blev mitt mått.
Då en himmelsk morgonsyn jag ser.
när förtrollad harmoni jag fått.