Det beror på hur man känner sig.
Jag har upplevt den senaste tiden att det skiljer på olika dagar hur min kropp fungerar mer eller mindre väl. Vissa dagar går helt i slöhetens tecken medan andra dagar det synes gå som en dans. Dessbättre är jag numer inte så bunden av olika engagemang att jag inte kan hantera variationerna. Känner jag mig inte riktigt i form eller helt utvilad slår jag genast av på rytmen och ger mig mer ro och vila. Vad fenomenet beror på har jag inte brytt mig så mycket i. Jag har god sömn de timmar jag viker för den. Cirka 8-9 timmar. Och känner jag för det (vilket inträffar rätt ofta) tar jag mig en siesta under dagen. Det ser jag som ett privilegium. Sedan tänker jag så här: Man är ju ingen ungdom längre och åldern tar väl ut sin rätt!
Min stund på jorden
Man frågar sig vad tiden lider och vad blir det av min dag?
Blir det kanske bistra tider, eller dag med välbehag.
Det är ett spörsmål vi ej kan ana, måhända ens kan sia om.
Det är nog en del av livets bana, något mystiskt ovanom.
Kanske är vårt liv i någons händer som styr det med sin mysticism.
Men vi är med, vad än som händer det är ingenting av pessimism.
Kanhända är min stund på jorden inget annat än en parentes.
En tid som kan beskrivas bäst med orden: Ingen framtidshypotes.
Men om det bara är ett varande, som är en tid och inte mer.
Ett meningslöst bevarande av tid som ingen ljusning ser
Så blir min lilla stund på jorden sett ur evighetens perspektiv.
Blott en canossavandring vorden, en som sådan saknar sunt motiv.