Då förtvinar själen.
I dag var jag och besökte några goda vänner. Det var ett tag sedan jag besökte dem sist. Vi satt länge och samtalade om diverse saker. Det är förvånande vad tiden rinner fort undan när man man umgås som i dag. Några bekymmer med att hitta samtalsämnen var det inte. Det är även stärkande att få prata av sig en stund. När jag så småningom lämnade mina vänner kände jag en förunderlig ro i själen. Det hade således nog varit stimulerande för både mig och mina vänner.
Läste i någon tidning härom dagen hur viktigt det är med sådana möten. Skribenten bakom artikeln hade till och med skrivit en bok om just detta ämne. "Att byta ett ord eller två, gjorde det lätt att gå" har någon skrivit en gång. Den senaste tiden har jag haft förmånen att få besöka många äldre och ensamma personer. Då har jag märkt att de lidit svårt av att inte haft möjlighet till stimulerande samtal. Det borde således finnas tillfällen för en del att kunna mötas och byta ord med varandra. Utan några högt ställda krav.
Det är inte lätt för en ensam person.
Att alla dagar finna den ron att föra ett samtal i uppriktig ton
Ty när ensamdagen blir lång och tiden känns vresig och vrång,
kan man inte ens prata med sig själv en gång.